Elin Wägner flyttade tillbaka till barndomens och morsläktens Småland när hon byggde sitt Lilla Björka. Hon skrev själv ”Det var som om själva bygden kallat mig”. Tyvärr var bergborna inte redo att reservationslöst ta emot henne. En gammal-modig, starkt konservativ bygd där nymodigheter betraktades med stor misstänksamhet. Trots sina barndomsrötter i Tolg och att hennes morbror var kyrkoherde i Berg var det svårt för ”Stockholmsdamen” att smälta in. En gammal tant sa till henne ”Elins främmande verkar alla vara lite tokiga”. Det faktum att Elin Wägner hämtade stoff till en del av sina romaner från händelser och personer i trakten gjorde inte relationen lättare.
Men visst hade hon goda vänner i Berg. Gunilla Skogström berättar om hennes vänskap med Gunillas svärmor Alma Skogström på Bergs Säteri. Gunillas första möte med Elin var dock inte så lyckosamt. Hon hade blivit bjuden på te tillsammans med Alma klockan sex. Men klockan sex var det ammningsdags för Gunilla (på den tiden ammades det efter klockan). När Gunilla ringde och bad att få komma lite senare fick hon till svar att – då behövde hon inte komma alls! Några dagar senare berättar Gunilla Skogström kom Linnéa springande och sa att ”Frun ville tala med unga frun”. När Gunilla kom till Lilla Björka väntade Elin Wägner på henne och sa ”Välkommen barn lilla – inte visste jag att du var så stark”.
Linnéa, ja man kan inte tala om Elin och Lilla Björka utan att berätta lite om Linnéa Johansson. Hushållerska, kära pigan, vän, allt i allo. Utan henne skulle Elin Wägner inte kunnat ha bott på Lilla Björka. Hon stod för allt det timliga, skötte huset, lagade maten, bar in ved och skötte de nödvändiga brasorna. Dessutom såg hon till att Frun fick den ro hon behövde för att skriva. Hon bodde i det lilla rummet, som nu är kontor, som då endast hade ingång från köket. Därifrån hade Linnéa uppsikt över vilka som kom och gick.
När Flory Gate flyttade till Rösås hade Elin Wägner en vän och förtrogen i henne. På bygden berättades om hur de kom cyklande på sin tandemcykel. Elin där bak med benen rätt ut i nedförsbackarna enligt Gunilla Skogström.
Fler vänner i Berg var Betty och Gunnar Andersson i handelsboden i Blomstrandslien. Märta Schlecker har berättat att Elin Wägner ofta kom dit för att prata bort en stund med Betty. Samma sak hos kyrkväktarens på Hagtorpet, Edvin och Martina Petersson. Där fanns också några gummor som Elin gärna hälsade på hos. Där var Lisa i fattigstugan, Knyle-Petters Emma, Massa-Tilda som stickade strumpor till henne och Tilda på Knutsudde som kom med bär och svamp och skötte trädgården, både den odlade och ängen.
Märta Schlecker har också berättat om ystagillen som årligen hölls på Lilla Björka eller hos någon granne. Då samlades traktens kvinnor, man hade med sig mjölk och det gällde att göra bättre ost än mejeristen. Trettondedagsafton, berättade Märta, bjöds det till dopp i grytan med Linnéas goda mat framdukad i köket. Kvällen avslutades framför brasan i vardagsrummet med Elin själv sittande bredvid öppna spisen, lite framåtlutad med eldgaffeln i handen. Hon verkade frånvarande, men lyssnade uppmärksamt och om samtalet tystnade kastade hon in en fråga så att det kom igång igen.
När Elin Wägner blivit bofast i Berg började hon intressera sig för det kommunala. Tillsammans med grannen och postmästaren Erik Karlsson var hon drivan- de bakom den ”Opolitiska listan” som ställde upp i kommunalvalet 1938. Till stor förvåning för Bergs manliga befolkning fick de tre mandat. Elin Wägner intresserade sig mest för sociala frågor och brandförsvaret. Hon lyckades genomdriva att Berg fick sin första hemsyster som kunde ta över om husmor var sjuk eller fått barn.
Elin Wägner var duktig på att spinna och satt gärna vid knyppeldynan, hon var mån om att bevara kunskap om de gamla hantverken, särskilt det textila kunnandet.Detta ledde fram till bildandet av en hembygdsvårdskommitté 1941, senare Bergs hembygdsförening. Elin Wägner var vice ordförande och sekreterare från juni -46 till augusti -48. Föreningens första uppgift var att restaurera den gamla kyrkogården mitt emot prästgården. Från första början bestämdes att föreningen skulle ge ut en liten skrift. Elin satt naturligtvis med i redaktionskommittén och skrev också en del i den. Den lilla skriften kallas Bergskrönikan och kommer fortfarande ut.